Känslan har infunnit sig, livet är underbart. Tanken "om jag skulle dö nu så skulle jag ändå vara nöjd" florerar i min hjärna och gör utlopp av lycka i vardagen. Jag känner mig fri med NY för mina fötter. Here i come with nothing to lose, förutom; pengar, pass, visa, KÖRKORT och framför allt förtroende. Förtroendet är den viktigaste beståndsdelen då familjen är min livförsäkring. Så länge de är på min sida så går "allt" att lösa till och med kvarlämnade körkort i Sverige. So stupid!
4 oct 11.00 pm (05.00)
-Hey guys, hur är läget? vad har du där, körkort, varför har du det med dig till USA det är ju som gjort för att försvinna? (på glad och längtansfull svenska)
- Va, vad snackar du om? Har du inget körkort? (på grov dumförklarande skånska)
- Nä, varför ska jag ha det då jag har det internationella? nej säg inte att jag inte får köra utan det svenska körkortet...det lämnade jag hemma! HELVETE!! (på osäker och ångestfylld svenska)
...en kvart senare, efter många svordomar och ett kort samtal hem till Sverige var allt löst, or not. Körkortet skulle ta fyra arbetsdagar att skicka. Följande dag var en fredag och måndagen skulle firas till minne av nån kaxig europe som kom till Amerika.
Med en växande klump i magen som enda stöd var jag tvungen att berätta den inte så glada nyheten för min värdfamilj . "Hi, my name is Sofie and I left my driving license at home" ekade i huvudet. Fy, vad jag skämdes. Vicki, min värdmamma tog det förvånansvärt bra och förstod inte först vad jag menade vilket jag kan förstå då min mun pladdrade stup i ett av nervositet. Hon blev bara "lite" orolig och var tvungen att ringa min LCC (min koordinator i USA). Telefonsamtalet varade länge och många skräckinjagande bilder hann passera i mitt huvud innan det visade sig att ingen skada var skedd då det faktiskt var som jag trodde. Det räcker med att ha det internationella körkortet i NY. Jag kunde andas ut och återgå till drömmens värld, jag är i USA.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar