Vilken besvikelse...

Drog iväg sent till gymmet idag vilket innebar att det hade hunnit bli mörkt inför hemfärden. Det tog mig en stund att hitta bilen på den enorma parkeringen men när jag tillslut fann den satte jag mig belåtet i förarsätet och startade bilen. Det var inte bara mörkret som hade lagt sig, rutan var täckt av imma som oroade mig lite. Jag såg ganska dåligt till en början men den fukt som inte vindrutetorkarna rådde på försvann mestadels tillslut ändå. Körningen var kort då jag bor ca 1,5 km från gymmet och precis då jag skulle svänga av från Central Park Avenue till Mount Joy Avenue, min gata, så ser jag en polisbil signalera med en massa lysen bakom mig. Eftersom bakrutan fortfarande var igenimmad så var det inte förrän ljudet av sirenerna nådde mina trumhinnor som jag förstod att det var mig de var ute efter. Lugnt och sansat krypkörde jag upp för Mt Joy med hjärtat i halsgropen ch stannade bilen. Polisbilen blinkade fortfarande och sekunderna kändes som minuter. Det var jag som var boven och jag ville inget annat än att kliva ur bilen men hollywood-nerven skickade signaler till hjärnan som sa keep hold your hands on the steering wheel. Bildörren bakom öppnades och en mörk gestalt med ficklampa(trodde först det var en pistol) närmade sig bilen. Polisen kollade baksätet med ljuset från ficklampan och jag tyckte det började kännas lite obehagligt så jag öppnade bildörren. Polisen var till min besvikelse en kvinna och frågade varför jag körde utan lysen? Jag tänkte tillbaka på de senaste tio minutrarna och insåg att jag av misstag inte slog på lyset förrän jag stannade vid första trafikljuset, då jag passerade tre på vägen jag just körde. Hon ville se mitt körkort som jag stolt visade upp (tack pappa) tillsammans med mitt internationella driving license. Jag bad om ursäkt och fick en varning, lovade att alltid köra med lyset på i fortsättningen och körde lagligt de 200 metrarna som återstod av sträckan hem.

En erfarenhet rikare men något besviken då det åtminstone kunnat varit en "riktig" polis.