Det blir aldrig som man tänkt sig. Liv är pengar

" Jag skulle inte ens önska min värsta fiende den smärtsamma åkomman"

Historien är oförglömlig och även om minnena börjar tyna så växer känslan sig starkare och starkare i mitt sinne. Det var fruktans dyrbara natt. Idag kom räkningen!

Fredagen den 21 december, da'n före da'n före da'n före dopparedagen vaknade jag upp med en oerhörd hungerkänsla i magen. Jag reste mig upp ur sängen, hoppade över Kristin som låg på en madrass på golvet och sprang med raska steg ned till köket. Ivrigt öppnade jag kylen och högg jag tag i ett äpple, lyfte ut ett mjölkpaket och hann inte mer än titta på skafferiet förrän nästa signal nådde hjärnan. Jag måste på toa!!

Trettio minuter senare låg jag i min säng inne på rummet. Kristin hade vaknat vid det här laget och det återstod ca 10-15 min innan jag skulle skjutsa kidsen till skolan. Vad hade hänt?! Troligtvis matförgiftning, då tankarna flög genom huvudet och fastnade ständigt på en stor kopp Cappuccino som jag nu så oförståeligt hade kunnat njuta av dagen innan. Sjukdomar var uteslutna och för att vara gravid måste man ha något mer intimt umgänge än vad en latte på Starbucks eller en munk på Dunk & Donuts leder till. Jag valde att inte nämna mitt illamående för någon annan än Kristin och jag körde motvilligt Jason och Spencer till skolan med en tom påse i fickan som extra gardering.

Det var den längsta dagen i mitt liv och jobbet flöt på som vanligt tack vare min kära vän som turligt nog var på besök just den här helgen. När klockan slog 2.30pm och det var dags att hämta barnen på skolan rann dock bägaren över. Kunde längre inte stå upprätt och svimtendenserna var allt påtagligare på eftermiddagen än tidigare på morgonen. Smärtan tillsammans med illamåendet och den höga kroppstemperaturen var ett tydligt tecken på feber och jag bestämde mig för att ringa Vicki min "värdmamma".

Efter X antal tabletter, i ett nedsläckt rum med Kristin vid min sida kunde jag äntligen sova. Muskelvärken, magsmärtorna och febern hade lagt sig och sömnen varade i lite drygt en timme. När jag denna gång vaknade var det av en annan anledning än hunger. Toaletten, papperskorgen, duschen( eller varför inte alla tre) lockade med sin uppsamlingsförmåga. Behovet var lättillfredsställt och min mage tömdes återigen lite grann på sitt bakterieangripna innehåll. Kvällen var olidlig och utdragen då samma procedur pågick i ett intervall på 1-2 timmar fram till midnatt.

Klockan hade slagit 12 och huset var tyst och mörkt. Denna gången behövde jag inte längre öppna mina ögon för att hitta in på toaletten och finna mig en plats på golvet för att invänta nästa "sammandragning". Detta hade kommit att bli en vana och efter en lång och outhärdlig väntan växte sig värken i magen större. I positionen framstupa sidoläge, som jag så väl praktiserat under mina år på räddningsgymnásiet, kände jag mig lite tryggare. Kylan från golvet svalkade kroppen och höll hjärnan i schack. Toaletten befann sig några centimeter från mitt huvud men var inte längre något alternativ då orken knappt räckte till att hålla mig vaken.

Kristin sträckte mig en påse på ett kommando av rädsla och iver. Skulle det här vara sista gången?! Känslan var smärtsam och varade länge. Glädje och lättnad kom i form av tårar som om innehållet var ångest och hjälplöshet. Var jag nu fullkomligt tom? Min kropp gick ner i varv och kvar låg jag på golvet som mer liknade ett slagfält i min åsyn då en röd vätska långsamt började rinna ut ur spypåsen.

- Jag klarar inte av blod, sa Kristin. Att hon blev rädd har jag förståelse för och jag beundrar hennes stora mod under den kvällen. Jag var också rädd och tänkte på mamma, pappa, Sverige och alla mina vänner där hemma som jag så gärna ville träffa igen.

- Jag vill inte dö i USA, snyftade jag för mig själv. Kristin bestämde sig för att väcka Vicki och det tog inte lång stund att fixa förstärkning. Fyra stora poliser infann sig utanför min lilla toalett inom loppet av 5 minuter. Efter ytterligare några minuter väntade ambulansen utanför med en sjukvårdare och en massa frågor som jag gladeligen fullkomligt förträngt.

Akuten var i stort sett också en stor minneslucka. Jag valde att blunda under hela vistelsen och öppnade bara ögonen på tilltal eller när diverse tester krävde min uppmärksamhet.

5-6 timmar senare och minst 2kg vätska tyngre kunde vi äntligen lämna sjukhuset. Jag skrevs ut med rekommendationen att inte fullfölja mina planer att gå till Kanada då VILA var vad som väntade mig de kommande 24 timmarna. Sagt och gjort sov jag hela den följande dagen.

Trots doktorns beordran åkte jag till Kanada och nu tre veckor efter den traumatiska händelsen kom räkningen. 3200 dollar, svart på vitt, kostade alla undersökningarna den natten. Det är en enorm summa pengar, ca 20.000 kr och får mig att inse vad livet är värt. Tanken på vad de hade kunnat hitta med hjälp av tex ultraljud eller skiktröntgen får mig att svälja en extra gång. Att livet är mycket värt har jag snart ett kvitto på, tack och lov betalat av mitt försäkringsbolag.

Att uppskatta dagen och sina goda hälsa är svårt. För mig krävdes det en massa smärta och en förhållandevis kort sjukhusvistelse. Även om det var i särklass det värsta som hänt mig i mitt 19-åriga liv så är jag tacksam över att det hände. Efter regn kommer solsken och en kris är lika med vändpunkt, jag har äntligen börjat fånga dagen och uppskatta dess solstrålar.

Sees the day in New York. Jag lever i nuet!!