Klockan är strax innan fem på morgonen då jag ödesdigert slår mig ned framför datorn för att skriva några ord innan jag beger mig ut i vintermörkret. Andan som så länge har funnits vid min sida ställs en natt som denna inför ett avgörande prov. Vad som får en människa att stiga upp i ottan, ca 5 timmar innan alla andra, är för många helt obegripligt samtidigt som det för lika många inte minst är deras vardag utan också en livsnödvändighet.
Med vatten och frukt som enda matsäck skänker jag därför barnen i Afrika en benådande tanke. Ut i kylan traskandes med "barnen på Frostmofjället" som en drivande förbild, mitt ideal. Länge leve livet.
Bussen kommer återigen lämna New York för nya upptäckter och lärande upplevelser. Idag går den mot söder och Washington DC där min bortsprunga farbror väntar med historien i bagaget. Han är inte bara smart och trevlig, han har över 50 år av livserfarenhet, grym på USA's historia och kör över 8 timmar med bil för att villigt dela med sig av allt detta. Bättre sällskap får man leta efter. Hoppas bara han fick igång bilen i morse.
Gerorge W Bush, here I come!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar