Tiden går men lyckan består. Det känns helt otänkbart att det var tre veckor sedan jag var i Miami på semester. Attans va kul jag hade och skönt att komma iväg från NYC' s stessade folk crowd. Värmen kommer tillbaka då jag går igenom mina fåtaliga bilder eller när jag tittar ner i byxbenet på den avflagnade huden som en gång förgyllde min bleka kropp. Varför är det alltid så?! Än hur mycket man knäpper/solar så fastnar inte allt på kort/kroppen. Om man ändå kunde dra en fotostat på minnesbilderna. Vad säger framtiden om det?
Jag vet att jag ligger efter i bloggandet men jag känner ingen press eftersom skrivandet skall komma naturligt:P Risken är bara att när väl skrivarlusten infinner sig så går den inte att få stopp på och ett mastodontinlägg blir resultatet av all väntan. Som vattenflödet i Nämforsen, en hel massa energi.
Miami-visit med Sofia Hagström tätt följt av påhälsning av Sara Parkman. Vilka energiknippen som kom och livande upp min vardag. Tacka vet jag vänner, mer värt att ha än allt annat. Turen till Miami är oförglömlig. Sofia och jag har verkligen mycket att reflektera över. Vart, hur bor alla dessa människor som vi delade denna buss med. Att lite hud och hår kan spela så stor roll i ens uppväxt. Var det vi som var mer udda än dom i sammanhanget?! Frågorna cirkulerar än. Inte minst är jag tacksam för sällskapet hem också. Jag grät mig till att få byta avgångstiden.
Så kom Sara. Nog är hon självständig alltid. Vilka tjejer jag omges av förresten. Både Sofia och Sara ute på sina livs resor. Den ena med en något mer begränsad tid än den andra. Impad
Sofia och jag relaxade medan Sara och jag tog igen timmarna på dansgolvet. Det tog så hårt på mig att jag haltade i en vecka efteråt. En vän sa något om att jag förmodligen "trampat igenom". Jodå minsann har jag trampat igenom både det ena och andra kvarteret i Manhattan. Hur kan tunnelbanorna stängas när man som bäst behöver dom?! nattetid. Sen kväll, tidig morgon. Sak samma. Jag sov till klockan halv fem i lördags. Lagom till middagen stapplade jag ned i köket och stekte en omelett. Jag kan inget annat än säga att jag förtjänade kommentarerna som haglade över mig samtidigt som äggen smattrade i stekpannan.
Tack för alla gratualtioner på min 20-årsdag. Jazz och lax!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
ja, det är alldeles för långt mellan inläggen! här har du en blogg men inte har jag någon större koll på dig för det! ;P
saknar dig
kram
Välkommen hem igen Sofie!! Jag hoppas att din tid vart underbar, med många minnen i backfickan :) Och grattis i efterskott!!
Jag saknar ditt glada skratt!
Kramar i stora lass/ Nadja
Skicka en kommentar