Long time no see

Tiden går men lyckan består. Det känns helt otänkbart att det var tre veckor sedan jag var i Miami på semester. Attans va kul jag hade och skönt att komma iväg från NYC' s stessade folk crowd. Värmen kommer tillbaka då jag går igenom mina fåtaliga bilder eller när jag tittar ner i byxbenet på den avflagnade huden som en gång förgyllde min bleka kropp. Varför är det alltid så?! Än hur mycket man knäpper/solar så fastnar inte allt på kort/kroppen. Om man ändå kunde dra en fotostat på minnesbilderna. Vad säger framtiden om det?

Jag vet att jag ligger efter i bloggandet men jag känner ingen press eftersom skrivandet skall komma naturligt:P Risken är bara att när väl skrivarlusten infinner sig så går den inte att få stopp på och ett mastodontinlägg blir resultatet av all väntan. Som vattenflödet i Nämforsen, en hel massa energi.

Miami-visit med Sofia Hagström tätt följt av påhälsning av Sara Parkman. Vilka energiknippen som kom och livande upp min vardag. Tacka vet jag vänner, mer värt att ha än allt annat. Turen till Miami är oförglömlig. Sofia och jag har verkligen mycket att reflektera över. Vart, hur bor alla dessa människor som vi delade denna buss med. Att lite hud och hår kan spela så stor roll i ens uppväxt. Var det vi som var mer udda än dom i sammanhanget?! Frågorna cirkulerar än. Inte minst är jag tacksam för sällskapet hem också. Jag grät mig till att få byta avgångstiden.

Så kom Sara. Nog är hon självständig alltid. Vilka tjejer jag omges av förresten. Både Sofia och Sara ute på sina livs resor. Den ena med en något mer begränsad tid än den andra. Impad

Sofia och jag relaxade medan Sara och jag tog igen timmarna på dansgolvet. Det tog så hårt på mig att jag haltade i en vecka efteråt. En vän sa något om att jag förmodligen "trampat igenom". Jodå minsann har jag trampat igenom både det ena och andra kvarteret i Manhattan. Hur kan tunnelbanorna stängas när man som bäst behöver dom?! nattetid. Sen kväll, tidig morgon. Sak samma. Jag sov till klockan halv fem i lördags. Lagom till middagen stapplade jag ned i köket och stekte en omelett. Jag kan inget annat än säga att jag förtjänade kommentarerna som haglade över mig samtidigt som äggen smattrade i stekpannan.

Tack för alla gratualtioner på min 20-årsdag. Jazz och lax!

* * * * *

Robyn i NY. Det var 10 år sedan hon var här med sitt första album och vi alla minns frisyren. Nu var hon tillbaka och sjöng live för första gången på en amerikansk scen. Tjejen är snygg, cool och publiken älskade henne. "Thank you" Robyn!

Apropå bilar!!

Jag är inte bitter, heller inte sur utan bara en aningen upprörd. Att amerikanare är lata är ingen skröna utan faktum är att det tillhör ett av de stora världsproblemen. Det är med största allvar som jag påstår att så länge varken gatlysen eller trottoarer existerar i de mest välbärgade områderna på USA's gräddhylla så ser jag ingen lösning på den globala uppvärmningen. Sedan den dag jag kom hit har mina "värdbarn" promenerat två gånger till sina kompisar och modeord som multi-tasking får mig att tvingas köra från affär till affär med klockan som vägvisande faktor och bensinen som mitt fruktade livselixir.

Jag sitter i samma båt som resten av hela USA. Hela mitt jobb flyter på oljan. . Vi alla är beroende. The 4th of July är självständighetsdagen, men vem i detta land är oberoende? Krig har utkämpats i alla tider för frihet och självständighetsförklaring men jag vill påstå att dagens krigshandling i Irak har inget med dom två orden att göra. tvärtom. USA gräver djupt och den dagen det inte finns något mer att gräva efter är hålet antingen för stort att ta sig upp ur eller så drar de med sig alla andra ner i skiten.

Vad kan vi då göra? Visst känns det hopplöst då vi alla befinner oss på samma karta och den ena sidan får oss att tappa balansen. USA kör så det ryker medan vi får kämpar i uppförsbacke pågrund av deras tunga avgaser.Men tappa inte tron. Uppskatta istället vinden i håret på cykeln till jobbet, andas djupt mellan flåsningarna i branten, vanka tryggt fram på trottoaren, se dig för på övergångsstället och känn friheten i och med att du bor i Sverige.

Tuta och kör...

...men försök aldrig att parkera.

Manhattan är sagolikt eller åtminstone så som det framställs på film. Skyskraporna är lika höga i verkligenheten och gatorna ständigt lika fyllda av människor, i alla dess slag. Kategorierna går att listas på A4 efter A4 och men saknas gör ändå en målgrupp. Killarna, Männen, de välklädda karriärslystna, självbelåtna ögonstenarna. Att tillgång styrs av efterfrågan kan stämma inom nationalekonomin eller passa på bordet tillsammans med moderaternas valfläsk men inte i Carrie Bradshaws's (Sex and The City) "New York City full of Dorks". Om man någonsin skymtar ett sällan skådat drag eller en herre klädd med beundran så går han aldrig ensam. Männen i Manhattan går att liknas med dess parkeringsplatser "De bästa är alltid upptagna".

Är det en fråga om att Våga?!

Räddningsgymnasiet Sandö har gjort det igen, vi gör inte mycket till väsen av oss men ändå lyckas vi alltid krypa fram i rampljuset. Jag vågar påstå att vi alla gör oss förtjänta av den stolthet som denna utmärkelse frambringar.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1670463.ab

- Rägy-04, remember "Plattan" 16 juli 2012

Underbart är KORT

En helg i "Bushen"

En köldknäpp nådde USA under den gångna helgen. Klartblå himmel och solsken men fy sjutton vá det var kallt!!

Yllemundering från topp till tå. Att -6 grader Celsius kan upplevas så kallt. Inga klagomål då sällskapet var värmande nog. För sicken farbror jag har, en smula amerikansk men med båda fötterna på jorden. Jag hoppas jag får möjlighet att bjuda igen i framtiden!

Samtidigt som the Giants trotsade den extrema kylan på bortaplan och besegrade the Patriots i helgen sprang jag och Tomi från Museum till museum som aldrig förr. Kapplöpande. Djurisk instinktivt. Galloperande. Nyfiket... Hungrande. Haltande. Frusna. Trötta. Med kameran i högsta hugg och benen på ryggen spelade jag äntligen i samma division som japanerna.

Washington DC är en otroligt fascinerande stad, så otroligt mäktig i flera bemärkelser. Att avstånden är så stora i Capital Hill var överraskande. Vita huset lite undangömt mellan träden bakom den annars vidöppna gräsytan som får mig att tänka på en Baseball-plan med dess triangelformade utslagsfält. Amerikanarna har viss befodenhet att vara stolta med denna otroliga huvudstad, vilken modul. Uteliv,efterlängtade inomhusvisiter,även fast jag stortrivs i den kulturella atmosfären på museum så var ändå helgens höjdpunkt den lilla tripp jag och Tomi gjorde till Gerogetown, en stadsdel i Washington DC. Där lever husen kvar från tidiga 1900-talet och påminner om den gemytliga stämning som präglas av det enkla, compact living. Tackar Tomi för sin vetskap om byggnader och berättarförmåga, det förgyllde de små skjul som i hans ögon glänste likt palats. Östanbäcken i mitt hjärta, i en större och stenigare tappning. Bevara historien.