Long time no see

Tiden går men lyckan består. Det känns helt otänkbart att det var tre veckor sedan jag var i Miami på semester. Attans va kul jag hade och skönt att komma iväg från NYC' s stessade folk crowd. Värmen kommer tillbaka då jag går igenom mina fåtaliga bilder eller när jag tittar ner i byxbenet på den avflagnade huden som en gång förgyllde min bleka kropp. Varför är det alltid så?! Än hur mycket man knäpper/solar så fastnar inte allt på kort/kroppen. Om man ändå kunde dra en fotostat på minnesbilderna. Vad säger framtiden om det?

Jag vet att jag ligger efter i bloggandet men jag känner ingen press eftersom skrivandet skall komma naturligt:P Risken är bara att när väl skrivarlusten infinner sig så går den inte att få stopp på och ett mastodontinlägg blir resultatet av all väntan. Som vattenflödet i Nämforsen, en hel massa energi.

Miami-visit med Sofia Hagström tätt följt av påhälsning av Sara Parkman. Vilka energiknippen som kom och livande upp min vardag. Tacka vet jag vänner, mer värt att ha än allt annat. Turen till Miami är oförglömlig. Sofia och jag har verkligen mycket att reflektera över. Vart, hur bor alla dessa människor som vi delade denna buss med. Att lite hud och hår kan spela så stor roll i ens uppväxt. Var det vi som var mer udda än dom i sammanhanget?! Frågorna cirkulerar än. Inte minst är jag tacksam för sällskapet hem också. Jag grät mig till att få byta avgångstiden.

Så kom Sara. Nog är hon självständig alltid. Vilka tjejer jag omges av förresten. Både Sofia och Sara ute på sina livs resor. Den ena med en något mer begränsad tid än den andra. Impad

Sofia och jag relaxade medan Sara och jag tog igen timmarna på dansgolvet. Det tog så hårt på mig att jag haltade i en vecka efteråt. En vän sa något om att jag förmodligen "trampat igenom". Jodå minsann har jag trampat igenom både det ena och andra kvarteret i Manhattan. Hur kan tunnelbanorna stängas när man som bäst behöver dom?! nattetid. Sen kväll, tidig morgon. Sak samma. Jag sov till klockan halv fem i lördags. Lagom till middagen stapplade jag ned i köket och stekte en omelett. Jag kan inget annat än säga att jag förtjänade kommentarerna som haglade över mig samtidigt som äggen smattrade i stekpannan.

Tack för alla gratualtioner på min 20-årsdag. Jazz och lax!

* * * * *

Robyn i NY. Det var 10 år sedan hon var här med sitt första album och vi alla minns frisyren. Nu var hon tillbaka och sjöng live för första gången på en amerikansk scen. Tjejen är snygg, cool och publiken älskade henne. "Thank you" Robyn!

Apropå bilar!!

Jag är inte bitter, heller inte sur utan bara en aningen upprörd. Att amerikanare är lata är ingen skröna utan faktum är att det tillhör ett av de stora världsproblemen. Det är med största allvar som jag påstår att så länge varken gatlysen eller trottoarer existerar i de mest välbärgade områderna på USA's gräddhylla så ser jag ingen lösning på den globala uppvärmningen. Sedan den dag jag kom hit har mina "värdbarn" promenerat två gånger till sina kompisar och modeord som multi-tasking får mig att tvingas köra från affär till affär med klockan som vägvisande faktor och bensinen som mitt fruktade livselixir.

Jag sitter i samma båt som resten av hela USA. Hela mitt jobb flyter på oljan. . Vi alla är beroende. The 4th of July är självständighetsdagen, men vem i detta land är oberoende? Krig har utkämpats i alla tider för frihet och självständighetsförklaring men jag vill påstå att dagens krigshandling i Irak har inget med dom två orden att göra. tvärtom. USA gräver djupt och den dagen det inte finns något mer att gräva efter är hålet antingen för stort att ta sig upp ur eller så drar de med sig alla andra ner i skiten.

Vad kan vi då göra? Visst känns det hopplöst då vi alla befinner oss på samma karta och den ena sidan får oss att tappa balansen. USA kör så det ryker medan vi får kämpar i uppförsbacke pågrund av deras tunga avgaser.Men tappa inte tron. Uppskatta istället vinden i håret på cykeln till jobbet, andas djupt mellan flåsningarna i branten, vanka tryggt fram på trottoaren, se dig för på övergångsstället och känn friheten i och med att du bor i Sverige.

Tuta och kör...

...men försök aldrig att parkera.

Manhattan är sagolikt eller åtminstone så som det framställs på film. Skyskraporna är lika höga i verkligenheten och gatorna ständigt lika fyllda av människor, i alla dess slag. Kategorierna går att listas på A4 efter A4 och men saknas gör ändå en målgrupp. Killarna, Männen, de välklädda karriärslystna, självbelåtna ögonstenarna. Att tillgång styrs av efterfrågan kan stämma inom nationalekonomin eller passa på bordet tillsammans med moderaternas valfläsk men inte i Carrie Bradshaws's (Sex and The City) "New York City full of Dorks". Om man någonsin skymtar ett sällan skådat drag eller en herre klädd med beundran så går han aldrig ensam. Männen i Manhattan går att liknas med dess parkeringsplatser "De bästa är alltid upptagna".

Är det en fråga om att Våga?!

Räddningsgymnasiet Sandö har gjort det igen, vi gör inte mycket till väsen av oss men ändå lyckas vi alltid krypa fram i rampljuset. Jag vågar påstå att vi alla gör oss förtjänta av den stolthet som denna utmärkelse frambringar.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1670463.ab

- Rägy-04, remember "Plattan" 16 juli 2012

Underbart är KORT

En helg i "Bushen"

En köldknäpp nådde USA under den gångna helgen. Klartblå himmel och solsken men fy sjutton vá det var kallt!!

Yllemundering från topp till tå. Att -6 grader Celsius kan upplevas så kallt. Inga klagomål då sällskapet var värmande nog. För sicken farbror jag har, en smula amerikansk men med båda fötterna på jorden. Jag hoppas jag får möjlighet att bjuda igen i framtiden!

Samtidigt som the Giants trotsade den extrema kylan på bortaplan och besegrade the Patriots i helgen sprang jag och Tomi från Museum till museum som aldrig förr. Kapplöpande. Djurisk instinktivt. Galloperande. Nyfiket... Hungrande. Haltande. Frusna. Trötta. Med kameran i högsta hugg och benen på ryggen spelade jag äntligen i samma division som japanerna.

Washington DC är en otroligt fascinerande stad, så otroligt mäktig i flera bemärkelser. Att avstånden är så stora i Capital Hill var överraskande. Vita huset lite undangömt mellan träden bakom den annars vidöppna gräsytan som får mig att tänka på en Baseball-plan med dess triangelformade utslagsfält. Amerikanarna har viss befodenhet att vara stolta med denna otroliga huvudstad, vilken modul. Uteliv,efterlängtade inomhusvisiter,även fast jag stortrivs i den kulturella atmosfären på museum så var ändå helgens höjdpunkt den lilla tripp jag och Tomi gjorde till Gerogetown, en stadsdel i Washington DC. Där lever husen kvar från tidiga 1900-talet och påminner om den gemytliga stämning som präglas av det enkla, compact living. Tackar Tomi för sin vetskap om byggnader och berättarförmåga, det förgyllde de små skjul som i hans ögon glänste likt palats. Östanbäcken i mitt hjärta, i en större och stenigare tappning. Bevara historien.

En droppe galenskap och idioti?

Klockan är strax innan fem på morgonen då jag ödesdigert slår mig ned framför datorn för att skriva några ord innan jag beger mig ut i vintermörkret. Andan som så länge har funnits vid min sida ställs en natt som denna inför ett avgörande prov. Vad som får en människa att stiga upp i ottan, ca 5 timmar innan alla andra, är för många helt obegripligt samtidigt som det för lika många inte minst är deras vardag utan också en livsnödvändighet.

Med vatten och frukt som enda matsäck skänker jag därför barnen i Afrika en benådande tanke. Ut i kylan traskandes med "barnen på Frostmofjället" som en drivande förbild, mitt ideal. Länge leve livet.

Bussen kommer återigen lämna New York för nya upptäckter och lärande upplevelser. Idag går den mot söder och Washington DC där min bortsprunga farbror väntar med historien i bagaget. Han är inte bara smart och trevlig, han har över 50 år av livserfarenhet, grym på USA's historia och kör över 8 timmar med bil för att villigt dela med sig av allt detta. Bättre sällskap får man leta efter. Hoppas bara han fick igång bilen i morse.

Gerorge W Bush, here I come!

Klappat och klart..

Så äntligen har livet börjat ta form i mitt annars ganska planlösa tidsrum. Vad beror det på?! Varför tog det sådan tid? glädjen är sprudlande som aldrig förr och almanackan pryds med diverse längtansvärda aktiviteter. Är jag handlingskraftigare då jag är lycklig? När kom lyckan? Är min onda cirkel sluten,väck för alltid och kommer aldrig mer? Tankar fyllda av oväsentligheter, strunt samma, det är vad som sker här och nu som är betydelsefullt. Idag bokade jag och Sofia en resa. Den beräknade restiden är 1 dag, 8 timmar och 5 minuter och sker med buss från New York till Miami = Träsmak och åksjuka.

Sofia Hagström anländer till NY den 13 februari och resan går av stapel tre dagar senare. Även fast vi har haft god kontakt med hjälp av internets olika kommuniktionsmöjligheter så har jag dess värre ingen aning om vad som för henne hit, vad ska hon göra här? (Jag vet vad hon kan göra men det besvarar inte frågan). Hörde ryktesvägen att det nalkades en jorden-runt-resa. Om dessa ord är sanna så har jag då den äran att få slå följe med denna globetrotter för en vecka och vår tur går till de sydligare breddgraderna, Miami och Florida. Längtas som längtas kan.

Om en månad + en dag är det packat och klart för avresa!

Det blir aldrig som man tänkt sig. Liv är pengar

" Jag skulle inte ens önska min värsta fiende den smärtsamma åkomman"

Historien är oförglömlig och även om minnena börjar tyna så växer känslan sig starkare och starkare i mitt sinne. Det var fruktans dyrbara natt. Idag kom räkningen!

Fredagen den 21 december, da'n före da'n före da'n före dopparedagen vaknade jag upp med en oerhörd hungerkänsla i magen. Jag reste mig upp ur sängen, hoppade över Kristin som låg på en madrass på golvet och sprang med raska steg ned till köket. Ivrigt öppnade jag kylen och högg jag tag i ett äpple, lyfte ut ett mjölkpaket och hann inte mer än titta på skafferiet förrän nästa signal nådde hjärnan. Jag måste på toa!!

Trettio minuter senare låg jag i min säng inne på rummet. Kristin hade vaknat vid det här laget och det återstod ca 10-15 min innan jag skulle skjutsa kidsen till skolan. Vad hade hänt?! Troligtvis matförgiftning, då tankarna flög genom huvudet och fastnade ständigt på en stor kopp Cappuccino som jag nu så oförståeligt hade kunnat njuta av dagen innan. Sjukdomar var uteslutna och för att vara gravid måste man ha något mer intimt umgänge än vad en latte på Starbucks eller en munk på Dunk & Donuts leder till. Jag valde att inte nämna mitt illamående för någon annan än Kristin och jag körde motvilligt Jason och Spencer till skolan med en tom påse i fickan som extra gardering.

Det var den längsta dagen i mitt liv och jobbet flöt på som vanligt tack vare min kära vän som turligt nog var på besök just den här helgen. När klockan slog 2.30pm och det var dags att hämta barnen på skolan rann dock bägaren över. Kunde längre inte stå upprätt och svimtendenserna var allt påtagligare på eftermiddagen än tidigare på morgonen. Smärtan tillsammans med illamåendet och den höga kroppstemperaturen var ett tydligt tecken på feber och jag bestämde mig för att ringa Vicki min "värdmamma".

Efter X antal tabletter, i ett nedsläckt rum med Kristin vid min sida kunde jag äntligen sova. Muskelvärken, magsmärtorna och febern hade lagt sig och sömnen varade i lite drygt en timme. När jag denna gång vaknade var det av en annan anledning än hunger. Toaletten, papperskorgen, duschen( eller varför inte alla tre) lockade med sin uppsamlingsförmåga. Behovet var lättillfredsställt och min mage tömdes återigen lite grann på sitt bakterieangripna innehåll. Kvällen var olidlig och utdragen då samma procedur pågick i ett intervall på 1-2 timmar fram till midnatt.

Klockan hade slagit 12 och huset var tyst och mörkt. Denna gången behövde jag inte längre öppna mina ögon för att hitta in på toaletten och finna mig en plats på golvet för att invänta nästa "sammandragning". Detta hade kommit att bli en vana och efter en lång och outhärdlig väntan växte sig värken i magen större. I positionen framstupa sidoläge, som jag så väl praktiserat under mina år på räddningsgymnásiet, kände jag mig lite tryggare. Kylan från golvet svalkade kroppen och höll hjärnan i schack. Toaletten befann sig några centimeter från mitt huvud men var inte längre något alternativ då orken knappt räckte till att hålla mig vaken.

Kristin sträckte mig en påse på ett kommando av rädsla och iver. Skulle det här vara sista gången?! Känslan var smärtsam och varade länge. Glädje och lättnad kom i form av tårar som om innehållet var ångest och hjälplöshet. Var jag nu fullkomligt tom? Min kropp gick ner i varv och kvar låg jag på golvet som mer liknade ett slagfält i min åsyn då en röd vätska långsamt började rinna ut ur spypåsen.

- Jag klarar inte av blod, sa Kristin. Att hon blev rädd har jag förståelse för och jag beundrar hennes stora mod under den kvällen. Jag var också rädd och tänkte på mamma, pappa, Sverige och alla mina vänner där hemma som jag så gärna ville träffa igen.

- Jag vill inte dö i USA, snyftade jag för mig själv. Kristin bestämde sig för att väcka Vicki och det tog inte lång stund att fixa förstärkning. Fyra stora poliser infann sig utanför min lilla toalett inom loppet av 5 minuter. Efter ytterligare några minuter väntade ambulansen utanför med en sjukvårdare och en massa frågor som jag gladeligen fullkomligt förträngt.

Akuten var i stort sett också en stor minneslucka. Jag valde att blunda under hela vistelsen och öppnade bara ögonen på tilltal eller när diverse tester krävde min uppmärksamhet.

5-6 timmar senare och minst 2kg vätska tyngre kunde vi äntligen lämna sjukhuset. Jag skrevs ut med rekommendationen att inte fullfölja mina planer att gå till Kanada då VILA var vad som väntade mig de kommande 24 timmarna. Sagt och gjort sov jag hela den följande dagen.

Trots doktorns beordran åkte jag till Kanada och nu tre veckor efter den traumatiska händelsen kom räkningen. 3200 dollar, svart på vitt, kostade alla undersökningarna den natten. Det är en enorm summa pengar, ca 20.000 kr och får mig att inse vad livet är värt. Tanken på vad de hade kunnat hitta med hjälp av tex ultraljud eller skiktröntgen får mig att svälja en extra gång. Att livet är mycket värt har jag snart ett kvitto på, tack och lov betalat av mitt försäkringsbolag.

Att uppskatta dagen och sina goda hälsa är svårt. För mig krävdes det en massa smärta och en förhållandevis kort sjukhusvistelse. Även om det var i särklass det värsta som hänt mig i mitt 19-åriga liv så är jag tacksam över att det hände. Efter regn kommer solsken och en kris är lika med vändpunkt, jag har äntligen börjat fånga dagen och uppskatta dess solstrålar.

Sees the day in New York. Jag lever i nuet!!